Utvecklingsfaser

Två stolta 6-åringar. Foto: C

Min vän C brukar säga att utvecklingsfaser föregås av gnällperioder. Hon har sagt det förr, men det blev riktigt träffande när hon sa det igår kväll. Först satt vi och pratade om vilka gnällperioder våra 6-åringar var i och sen – plötsligt -vågade de cykla på stor-R:s stora cykel. De har försökt få honom att testa den hela sommaren, men han har inte riktigt vågat. I går tog pappa G ut den igen, för att se om han skulle vilja testa. Han ställde sig med benen runt cykeln, men – NEJ! Efter en stund frågade G om S ville testa, om han höll i. Och plötsligt, där och då, helt oväntat, så ville hon prova att cykla på en riktigt stor cykel, hon som nyss tyckte sin egen var stor. En stund senare cyklade hon! Det var SÅ kul, tyckte hon och vi blev såklart lyriska och jag hoppade fram med kameran och fotograferade den häftiga stunden. Detta peppade såklart stor-R och en liten stund senare var det han som for som en vind runt gården. Sedan turades de om och de var helt saliga båda två över sina övervunna rädslor och över hur kul det var att cykla på den fina cykeln. Medan vi andra var helt upptagna med denna händelse knäckte lill-R en egen rädsla och klättrade både upp på och ner för den stora klätterställningen i parken. Jag tror det var en magisk kväll, då rädslor försvann. S vågade nog för att G frågade och inte en förälder, som hon kunde gnälla med och R behövde bara den där lilla knuffen för att äntligen testa. Det var så himla COOLT!

Rumsbyte

Tänk att man alltid ska börja leka med sånt som kommer fram vid röjning (minns att jag var likadan som liten).

Vi har dividerat fram och tillbaka hur vi ska lösa rumsekvationen. Som det har varit nu har det känts som att P inte har någonstans att vara, som om att han levde litegrann på undantag i ett hörn av S:s rum. Jag hade planer på att sätta ihop honom med T, eftersom de är närmare varandra i ålder och gör mer lika saker. Sen såg jag en bild hos en tjej på FB som hade satt ihop barnen i ett rum för att ha lekrum i det andra. Så hade vi när barnen var mindre och det var supermysigt. Var dock tveksam till att ha det så nu, speciellt med en tonåring i startgroparna, men han var faktiskt den mest drivande, när förslaget väl kommit upp. Den här veckan är det studiedagar på skolan tisdag och onsdag och alltså två lediga dagar i rad. Bättre tillfälle kommer vi inte att få, insåg jag och planerade in operation storröj. Vi satte igång redan i går morse och kämpade på hela dagen. Det finns en del skräp och onödigheter i vårt hem. Bland annat ett antal tjocktv, som stått ivägen i de äldre barnens rum, utan att användas, samt vår trasig platt-tv. Dessa och en del annat skulle till tippen. Om inget annat skulle hända så skulle i alla fall skräpet ut ur vårt hem. Det var svårare än jag hade trott. Tjocktv-apparater är TUNGA! Som tur var har man starka vänner, som dessutom fortfarande är sommarlediga, så jag ringde G, som ställde upp och hjälpte till. Resten fixade vi själva, jag och barnen. Röj, röj och flytt, flytt. Mycket tunga möbler och en hel del tankearbete, innan vi fick ihop det (en garderob som jag trodde var lös, var väggfast, så den fick stå kvar, vilket innebar lite annorlunda planering än tanken var från början). Ett par gånger under dagen var man bra sugen på att ge upp, men vi kämpade på. T var ett fantastiskt stöd, både med planering, flytt och peppande. Vi lyckades i alla fall få klart ”sovrummet” innan vi gav upp. Då var klockan åtta på kvällen och vi hade inte ätit. T ställde sig och gjorde pannkakssmet och jag stekte pannkakor till fem hungriga ungar (F hade en kompis här). Nu är det bara resten kvar. Jag kommer inte att orka allt idag, jag är fysiskt utmattad, men litegrann i alla fall – så att vi får bort alla bordsspel som står i högar i vardagrummet om inte annat. Resten tänkte jag att jag kan ta nästa tisdag. Det är tur att man har lediga dagar.

Mitt i, när allt ser ut så här, då vill man helst bara ge upp

Men vi nådde målet för dagen – lite senare och mer slut än jag kunnat tro bara…

Kattmat

Pappa R är inte så förtjust i makrill med tomatsås. Speciellt inte i lukten. ”Kattmat” fnyser han och nekar köp. Dotter S har egen vilja och lyckas ibland smyga ner ett trepack i alla fall. Nog ser pappan, men han tycker att hon kan få hållas – trots allt. Hon och hennes syskon brukar passa på att smaska i sig läckerheterna när han är borta – omtänksamt nog. I morse frågade hon om det var okej att hon öppnade en burk, trots att han var hemma. Jag är faktiskt inte ens säker på att hon frågade så att han hörde, men inget svar är ju ja, det vet väl alla? Sen hördes hon mumlande från köket mellan smasket, njutet och tugget: ”Det är inte kattmat, det är ju det jag säger, det är gott”. Efteråt sanerade hon sig själv med att slänga pyjamasen på tvätt och ta en dusch. Ingen kan komma och säga att hon inte är omtänksam i alla fall.

Barnmusik

I julklapp fick S till sin stora lycka en alldeles egen skiva med musik. Eller det är egentligen tre skivor i en förpackning, laddad med ”barnmusik” som Crazy Frog, Snappi Snappi och Markooli. Man kan ju dock fundera över ”barnvänligheten” i de där låtarna, när man lyssnar ordentligt på texterna. Att höra en sexåring sjunga om att ”dricka bira i sanden” och ”va lullig var da” känns ju rätt underligt. Men de är sannerligen trallvänliga och det är ju svårt att säga att de inte får lyssna, när det är man själv som köpt skivan, utan att kolla innehållet. Inser ju dessutom att de inte ens fattar vad som sjungs. Jag försökte vara lite mammapedagogisk och säga efter en textrad, som tioåringen tjoade med i, att det där ska man inte dricka på riktigt. ”Vaddå?” ”Hemkört och cola, det är inte bra att dricka..” ”Hemköpt cola?” ”Ja, okej jo hm, det är det ju inget fel på….”

Gröna Lund

I dag var det dags för årets femkamp på Grönan, med vännen Cr och hans kompisar. Ja, han har gått flera gånger under sommaren, men jag har inte kunnat följa med. I dag trotsade jag alltså min vanliga hängighet och att R inte skulle vara hemma. S och P fick helt enkelt följa med:

Efter en mysig resa från Slussen var vi framme vid Gröna Lund. Det skulle göras femkamp. Inte gratis insåg jag och köpte varsit häfte till barnen och hoppade över själv. Jag hade minst lika kul när jag tittade på:


Det blev några ölpauser på vägen, men barnen var så gulliga, lekte med sina nyvunna smågrejer och lyssnade på de vuxnas surr:


Den här bilden är sannerligen inte dagens bästa fotomässigt, men jag har skrattat åt den. Sonens installation på Tyrol – och där står den kvar ännu, om de inte har städat bort den. Det kom han på när han såg bilden. S har gråtit stora trillande tårar över sitt hjul och sin dinosauriesuddis.

Dagens stora vinnare blev nog B, som kammade hem en jättekexchoklad. Ja, att vinna femkampen anses såklart större i vissa kresar, men själv deltog jag ju inte ens och är nog mer avundsjuk på denna. Mina barn var toalettvakter till ”skatten” och fick mig att ta kort och skicka till pappa. Jag vågade dock inte annat än att säga direkt att det inte var deras. Besvikelsen skulle bli för stor…

Kolla på den här minen. Det är killen som vunnit alla femkamper sju år i rad nu. Ser det ut som att han gjorde det i år?

Eller ser det möjligtvis ut som att det här är vinnaren? Det var första gången hon var med. Undrar om hon blir medbjuden nästa år?

Där uppe har ni mina barn och kompisen Cr, som var snäll och åkte med dem. S hade ingen aning om vad hon gav sig in på, men P var så impad av henne ”Hon skrek inte en enda gång”, själv har jag andra teorier om varför hon inte skrek än att hon tog det coolt:

Fotografi taget på nyckelringen de gjorde.

Sen kommer vi till dagens kanske största scoop – jag åkte uppskjutet! Inte på den bilden där det är Cr, utan senare, men det var han som fick med mig. Jag överlevde, men kommer nog aldrig att göra det igen. Inte riktigt min grej det där med att få magen uppe i halsen. Men jag har gjort det och det är jag stolt över.

Sista bilden och sista chansen. Vinner man inget annat får man ta vinst varje gång och de blev SÅ glada!

Efter det blev vi upphämtade av R som varit på fotboll med med min jobbarkompis P-E. Precis när vi svängde bort från Gröna Lund upptäckte vi en gammal mycket god vän till mig, som skulle till sitt jobb som färjeförare av Djurgårdsfärjan. En sån där person som jag har saknat så mycket, men känt att det var så längesedan nu, att jag inte kan ringa. Nu känner jag att jag måste göra det. Var SÅ kul att se honom. Vilken magisk dag det har varit. Jag har verkligen haft det alldeles underbart och det lilla mötet var som en extra guldkant. Efter en dag i solsken smattrar nu regnet mot rutan, men det var nog meningen att vi skulle få det så där riktigt bra först.

Nu blir nog det här inlägget inte riktigt som jag har tänkt, när det gäller hur bilderna ligger i förhållande till texten mm, men det har hängt sig så många gånger att det får bli så….

Kaffemostrar

Det händer mycket barnen under sommaren. En del växer och drar iväg på längden (S), andra lossnar i vattnet och kan helt plötsligt göra bomben från bassänkanten (P – det var det väl aldrig någon som hade gissat på). Den här sommaren har de två äldsta barnen inte tagit sjumilakliv i varken utveckling, eller längd, men väl blivit riktiga kaffemostrar. Men vill man ha latte på morgonkvisten får man lära sig hur man gör – det var väl en utveckling i sig det med.

Trevligt besök

Sångstund på bänken utanför Coop medan mormor Å köper bullar.

Vi trotsade de hotande molnen och tog en promenad ner till centrum. Vi behövde röra på oss och R skulle spela på hästar. Där mötte vi R:s kompis Å. De två hade pratat lite löst om att hon skulle komma över, så varför inte följa med på en gång? Hon höll precis på att ta över ansvaret för sitt barnbarn V, så vi fick tillfället att prata lite med V:s mamma också. Sen följde alltså Å och V med oss hem och vi hade en mysig eftermiddag/kväll. Vi fikade, lekte (både inne och ute) och åt kvällsmat, innan det var dags  för dem att gå hem för att sova för kvällen.
V är en cool kille, som finner sig i de flesta nya situationer, somnade till och med en skvätt i soffan:

V gillar farbror R och S, det kanske märks. Kändes skillnad idag, från tidigare gånger vi har träffats, för idag hade han även koll på att jag var med och ropade till mig om jag försvann för långt bort.

När de hade gått hem var det dags att åka och hämta hem P, som jag kört till en kompis tidigare. R och S gick ut med en sen glass i parken och njöt av den sista värmen och vi kom efter när vi kom hem. Det blir dock snabbt svalt,s å fort solen försvinner och idag är det alldeles grått. Vi ska ägna dagen åt att tvätta och packa. Killarna kom hem från Danmark vid fem i morse och sover nu. De kan ju ha i stort samma packning nästa vecka, men den bör väl bli ren. i morgon hade vi tänk åka upp till Östersund för att träffa, min syster med familj och min mamma. Vi måste först checka killarna lite förs. Vi hann ju bara säga hej och sov gott, när de kom hem.

Min arga lilla fé

En upprörd S-fé vill inte alls sluta rita för att komma och äta.

Parkteatern

I dag blev det dags för någonting som vi har varit på väg till länge: Parkteaterns årliga barnföreställning. Förra året var det en musikalisk teater, som S och hennes kompis L blev helt trollbundna av. Vi blev inte besvikna i år heller. Årets teater var en uppsättning av Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ”Sagan om den lilla farbrorn”. En underbar tolkning med energi och inlevelse och med bygge av marionettdockor som fick själ och liv  framför våra ögon  (bland annat en underbar hund, gjord av två svabbar). Det är kul att bli imponerad som vuxen och samtidigt se hur barnen stannar upp och bara sugs in i den värld som byggs upp på scenen:

Vi mötte upp med R:s kompis Å och hennes barnbarn. V är bara 1.5 och var minst lika trollbunden som de äldre barnen. Efter teatern tog vi en promenad på Djurgården, tog en glass och tittade på fåglarna och vattnet, innan vi åkte hem igen:

Barnarbete

Strumpor är ett evigt gissel, speciellt som de flesta i familjen föredrar svarta. Vi brukar försöka hitta såna som har något litet på skaftet, som gör dem lättare att identifiera, men eftersom vi samtidigt föredrar storpack är det som förgjort. Det ska alltid finnas några anonyma par i alla paket. Oftast lyckas jag para ihop dem direkt när jag tvättar, men ibland förfaller jag helt och allt hamnar bara i en kasse till ”senare”. Då blir det tråkigt att sortera. Men det som är tråkigt för en mamma kan vara kul för barn. Speciellt om man lägger in en liten krydda, som kallas pengar. Sen att de kryddar lite extra med kryddan tävling, är helt upp till dem. En krona per par renderade på fredagen att S satt med 33 kronor (lite hjälp på vägen där) och P med 35 kronor mer i sina plånböcker än innan och alla har helt plötsligt strumpor igen.