”Stå inte i vattnet mamma, jag leker att det är fiskpinnar”
Vissa saker tycker jag är viktiga att barnen vet, som att mjölken kommer från korna, att kyckling är fåglar, fläsk är grisar osv. Jag trodde att vi hade varit duktiga och noggranna, men man tror också lätt att det man lärt de äldre ska smitta till de yngre och så har man egentligen inte sagt någonting alls. Nu äter vi i stort sett sldrig fiskpinnar i det här huset, så litegrann känner jag att jag har ryggen fri – trots allt….
Pappa R är inte så förtjust i makrill med tomatsås. Speciellt inte i lukten. ”Kattmat” fnyser han och nekar köp. Dotter S har egen vilja och lyckas ibland smyga ner ett trepack i alla fall. Nog ser pappan, men han tycker att hon kan få hållas – trots allt. Hon och hennes syskon brukar passa på att smaska i sig läckerheterna när han är borta – omtänksamt nog. I morse frågade hon om det var okej att hon öppnade en burk, trots att han var hemma. Jag är faktiskt inte ens säker på att hon frågade så att han hörde, men inget svar är ju ja, det vet väl alla? Sen hördes hon mumlande från köket mellan smasket, njutet och tugget: ”Det är inte kattmat, det är ju det jag säger, det är gott”. Efteråt sanerade hon sig själv med att slänga pyjamasen på tvätt och ta en dusch. Ingen kan komma och säga att hon inte är omtänksam i alla fall.
Jag väckte S i morse. Visst är det påsklov, men hon har en förmåga att snabbt vända helt på dygnet om hon får – åt ena hållet. Åt andra hållet brukar det vara supersegt att få till det. Blev en mysig stund i sängen. Vi hade ju ingen brådska, när hon vaknade. Hon upptäckte den lilla goseråttan: ”Men lilla råtta, vad gör du här? Ja, just det, jag ville sjunga ´Var bor du lilla råtta´ innan jag somnade.” Sen började hon berätta om Råttan för mig:
” Det här är herr Råtta, han bor i en hatt och han har många barn. Han hade en Friolisa, men hon dog, så nu är han ensam. Han tar hand om alla barnen. Han ville så gärna ha många barn, men han saknar sin Friolisa. Ibland steker han glass och dricker smultronbål…”
Jag, jag bara låg där och njöt av den fina sagan jag fick.
S ställde sig i fönstret och utropade ”Mamma, Mamma, titta det är SNÖÖÖÖÖ!!!!” Maken fångade hennes glädje på bild! Vi är inte så bortskämda här i Stockholm, vi tar det vi får.
S i morse under sitt vanliga morgonpladder på väg till skolan (ungefärligt återberättat): ”Titta på det huset, där har de stegar ända upp på taket… vad bra då kan Tomten komma in…eller han kanske kommer in genom balkongdörren? eller kanske han är magisk och kan komma in överallt? ..kommer du ihåg en gång mamma, då kom han hem till oss och ringde på dörren…han hade glasögon och likadana tofflor som pappa! …de kanske har köpt dem på samma ställe….Tänk, jag trodde nästan att det var pappa… *fniss*… vad tokig jag var…tänk om pappa varit där samtidigt, då hade de sagt vi har lika tofflor du och jag…”
Jag var såklart tvungen att gå hem och ta reda på när det var:
Bilder från min gamla blogg 24 december 2009. Vilket minne barn kan ha!
Hur mycket jag än älskar att se mina barn växa, fröjdas åt deras utveckling och upptäcker nya saker att gilla, så finns det saker jag skulle vilja ha kvar. I en liten ask kanske att plocka fram, när de har utvecklats så långt att de inte längre är lika nära mig, eller bara i minnets vrår, inte omöjliga att plocka fram. När man är mitt i det, så tänker man ”det här vill jag aldrig vara utan”, men plötsligt har nya saker tillkommit, som man tycker om och fröjdas åt och man kommer kanske inte ihåg det där ”oumbärliga”. Som att sniffa på en bebisfot, eller ha en kluns som somnar på magen ens mage i soffan. Inte skulle jag vilja sniffa på någon av fötterna nu, men jag vill ju ha kvar minnet. För att inte glömma allt borde man skriva ner det där mysiga ibland. Man måste ju passa på medan det pågår, för sedan försvinner det så lätt. Även den stora inte så sniffvänlige tonåringen har ju varit en rosaskimrande gosig bebis och småpojke, med en massa egenheter, som man trodde sig aldrig kunna vara utan. Saker, som man får leta djupt efter nu, för att komma ihåg hur de såg ut.
Nu har jag fortfarande S nära och det känns ju som att man aldrig kommer att glömma hur det var när hon var som hon är nu. Aldrig glömma hur hon smyger upp och ger en kram och säger ”Jag älskar dig mamma”, hur hon sjunger hela tiden, dansar en dans och bara finns. Glömma hennes självklarhet och oövervinnlighet (kan hon inte få behålla lite av den och ändå växa upp och bli ödmjuk?) Tänk att vara 5-6 år och bara svara ett enkelt ”Ja” på komplimanger, istället för att veckla in sig i ett ”Nja”, eller andra saker som ska ta udden av det där berömmet. Sen kan man ju komma ihåg tillfällen, sådär lite extra. Som S i bilen igår. Hon och P var med R för att hämta mig efter jobbet. ”Du ska få en överraskning när du kommer hem mamma”. Å så trevligt tyckte jag, när hon teaterviskade fram ett ”SÄG INTE GODIS OCH FREDAGSMYS” till de övriga och så fort de närmade sig att säga något så ropade hon ”Nej säg inget, det ska bli en överraskning”. Och OOO så överraskad jag blev när jag kom hem.
Ja, jag njuter verkligen av allt det där. Låter det fylla mig och stoppar undan det i hjärtats vrår ochhoppas att det mesta finns där att plocka fram. Om inte annat får jag väl sätta mig och läsa allt jag skrivit ner, någon gång i min framtid.
______________________________________________________________________________
Exempel på sånt jag glömt och sånt jag faktiskt minns
______________________________________________________________________________
Första bilden S i all sin kaxighet, nu som då.
Nummer två, T i tvättstugan, där han alltid har trivts. Jag minns hans ”Tack mamma”, när jag slängde torktumlesaker i ”hans” tvättkorg. Hans uppgift var att lägga i det som skulle torktumlas. Han har alltid varit så mysig att ha runt sig. Hjälpsam kan man säga, men också självklar, jag är här för att jag trivs i din närhet.
Nummer tre, bara en mysbild på alla barn
Nummer fyra får beteckna S ”kanhälv”-period.
Jag: ”Du kan ju be morbror J gissa vilken som är din älsklingsfärg”
S: ”Vilken tror du?”
Morbror J: ”Min första och enda gissning är – GRÖN!”
S: ”MEN! Har du sagt det mamma?”
När vi kom hem blev det tacofrossa. S och P slängde sig in i utvecklingen av tacons form och smälte ost på chips och blandade grönsaker och såser för fulla muggar. S hävdade bestämt att hennes var godast av alla ”Etthundratusen gott är det… ja minst hundra… SNÄLLA – får jag svära nu?” (Vi brukar säga att barn inte får svära). Jomen, för en gångs skull kunde kanske en svordom få slinka igenom. ”OH MY GOD… JÄVLAR VAD GOTT DET ÄR, det är helt enkelt skitgott”. Sen tyckte hon att alla borde smaka hennes taco, tuggad och redo som den var, men vi avstod och tyckte nog att vi hade rätt goda taco vi med.
P byggde vulkaner av tacochips och smälte ihop dem med ost i ugnen. Inte en köttfärsgnutta så långt ögat kan nå på den ungens tallrik. Inte när han får välja själv i alla fall.
När vi letat genom bilen grundligt flera gånger efter den försvunna bilnyckeln undrar S vad vi håller på med?
”Men HALLÅ??!! Varför gör ni det? Den har ju jag!”
Mitt (o)perfekta liv 