När vi kom hem blev det tacofrossa. S och P slängde sig in i utvecklingen av tacons form och smälte ost på chips och blandade grönsaker och såser för fulla muggar. S hävdade bestämt att hennes var godast av alla ”Etthundratusen gott är det… ja minst hundra… SNÄLLA – får jag svära nu?” (Vi brukar säga att barn inte får svära). Jomen, för en gångs skull kunde kanske en svordom få slinka igenom. ”OH MY GOD… JÄVLAR VAD GOTT DET ÄR, det är helt enkelt skitgott”. Sen tyckte hon att alla borde smaka hennes taco, tuggad och redo som den var, men vi avstod och tyckte nog att vi hade rätt goda taco vi med.

P byggde vulkaner av tacochips och smälte ihop dem med ost i ugnen. Inte en köttfärsgnutta så långt ögat kan nå på den ungens tallrik. Inte när han får välja själv i alla fall.

Annonser