Inte ett blogginlägg på hela veckan tack vare eländiga basilusker. Eller egentligen gjorde de väl inte sin riktiga entré förrän i onsdags, men jag var inte på topp innan dess heller. Men jag genomförde söndagens tjejträff, måndagens butiksjobb och tisdagens HK-träff, innan jag föll ihop i en feberhög på onsdagen. Detta i tron att det bara var det vanliga halsontet och hängigheten, som ofta uppstår när det blir lite för mycket som snurrar på. Så var det alltså inte. Feber är inte någonting jag ofta drabbas av och när jag sen knappt kunde svälja för att halsen var så svullen, kände jag att det inte var någonting att vänta på, utan jag ringde doktorn dagen därpå. Streptokocker har vandrat runt i såväl skolan, som bekantskapskretsen, så det låg inte långt bort i tankarna. Doktorns utlåtande efter en snabb titt i halsen var ”OJ!” och ”99% säkert att det är bakteriellt”. Ett halsprov senare var säkerheten 100% och det var bara att kvittera ut penicillin på apoteket och ta sig hem igen. Halsontet är klart på väg bort, men jag är fortfarande superhängig och ligger mest och vilar hela tiden. Har inte ens orkat ligga och titta på tv mer än någon timme i taget. Den tog hårt den här sjukan.
Det är i såna lägen man ser vad folk är gjorda av. Speciellt den egna familjen, såklart. Den har varit toppen. Att se ungarna fixa tacomyset, utan tjafs och med en massa gulligheter till geléklumpen mamma, var rent hjärtevärmande, för att bara nämna en sak. I övrigt har ju maken såklart fått dra ett större lass med aktivitetsskjutsningar, handlande mm. Den första dagen körde det dock ihop sig lite, då jag ju hade planerat in att själv hämta S och när jag sedan låg och skakade i feberfrossa och inte fick tag i en enda av mina ungar och R antagligen skulle jobba över. Då kom jag dock på att vi brukar möta en av S kompisar när vi går hem och den mamman verkar så himla trevlig att jag faktiskt vågade ringa och fråga om hon kunde ta med sig S och lämna av henne på vägen. Det kunde hon såklart. Folk brukar kunna det om man bara vågar fråga, men det ska ju helst inte kännas konstigt heller. På fredagen fick jag förfrågan om jag behövde hjälp av en gammal kompis, men då hade jag S hemma. Hon är så enkel att ha att göra med att hon mest är ett trevligt sällskap i såna lägen. Jag fick sova mina små tupplurar och hänga i soffan, medan hon tittade på Bolibompasidan på datorn och gjorde en massa pyssel. Bland annat blev hon inspirerad till att göra en ”loppa” och Å vad kul hon har haft med denna loppa! Hon har kört den på alla i familjen, så att vi tröttnade, men då körde hon den bara på Hunden istället, så nu har Hunden ”Snurrat tre varv”, ”Gjort bus” och ”Gjort grimaser” i flera timmar medan S har fnissat och bubblat tillsammans med den. Själv gillar jag mest den blå rutan som säger ”Krama din mamma”.

”Mamma, ta kort på min goda tallrik!”

S och Hunden leker med loppan

När man har halsfluss får man glass. Ja, man får glass även om man bara är sjuklingens sällskap.
Tröjlösheten kommer sig av att hon ”Blev så varm om magen” efter att ha hoppat hopprep med måttbandet.

Annonser