Just nu är vi ju inne i en liten förkylningsastmaperiod med S. Jag jämför med hur det var förr, när perioderna avlöste varandra, utan i stort sett någon paus och känner att hon har blivit äldre. Inte bara att hon inte blir sjuk lika, ofta, utan det känns inte som att det sitter lika hårt heller och hon hanterar hostan bättre. Hon vaknar inte på nättern, utan hostar i sömnen tex. Det kan ju vara just denna omgång, så jag ska väl inte ropa för högt, men det har känts helt hanterbart denna höst och vinter i alla fall. Sen funderar jag på hennes tålmodighet. Hur hon kan sysselsätta sig själv med sitt pyssel i timmar och vara på rätt bra humör, trots att hon är sjuk. Sen kommer det någon motgång och hon bryter ihop totalt, men överlag måste jag säga att hon är helt fantastisk. Då tänker jag på S två år, som var vaken med hostan, nätterna igenom. Som satt där med sin lekgris från Fisher Price och stoppade i plastpengar, om och om igen, eller bläddrade i en bok, tills hon somnade – stupad mitt i. Jag undrar om hennes tålamod beror på att hon fick lov att ”lära sig” att plocka själv med saker, dessa långa sega timmar, eller om hon är en sån typ, att hon började plocka med saker, för att fördriva tiden. Jag har ingen aning faktiskt. Kanske är det en kombination av personlighet och vana. Skönt är det i alla fall, att hon roar sig själv och fantastiskt kul är det att se allt vad hon presterar. Den fina teckningen ovan fick jag idag.

Den älskade grisen – jag försökte rensa ur den ur rummet, häromveckan, men hon hittade den i påsen och bar tillbaka den.

Så här var det inte ovanligt att hon somnade, mitt i sitt bokbläddrande.

Annonser