Glad Lucia på er. Märkte en skillnad i år, då man inte längre har några dagisbarn – man får inte se någon Lucia irl! Nu är det ju så att de senaste åren har jag mest känt mig stressad över just det där luciafirnadet, men så i år, när jag inte har något firande att bevista, så infaller Lucia på min lediga dag. Nåja, vi tittade lite på TV:ns morgonkonsert och så hade jag ju min egen lilla Lucia, som strålade vackrare än alla tända ljus man kunnat tända. Utan särk, men med sin älskade luciakrona i tyg. Och så fick jag glädjen att se alla barnen gå förbi vårt fönster på väg från skolans firande i kyrkan. P hoppade oseende i all hast och S var fullt upptagen med att hålla sin kompis i handen och få honom att gå rakt i ledet, men hennes kompisar såg och fick henne att också se. Jag fick ett strålande leende och en slängkyss som värmde ända ner i maggropen. Ni skulle hört hennes dramatiska beskrivning av kyrkobesöket, senare på dagen. Folka hade svimmat och blivit utburna på löpande band i stort sett. Inte helt ovanligt i luciatåg, har jag förstått, men hon berättade verkligen med inlevelse.
Resten av dagen ägnade jag åt att rensa i hallen och få i mig en massa damm, så nu vet jag inte riktigt om jag bara är allergisk, eller på väg att bli sjuk. Trots detta hakade vi på svåger och svägerska för att äta på kvarterskrogen. Barnen fick stanna hemma och steka fiskpinnar (vilket de redan börjat med, när vi blev tillfrågade). Det fick bli vår försenade bröllopsdagsutgång. Nu är jag trött och funderar på att krypa i säng, så att jag kanske slipper bli sjuk. Vi ska ha det uppskjutna barnkalaset på lördag, efter att jag har jobbat. Att bli sjuk är liksom inget alternativ.

Annonser