Ända sedan S började i skolan i höstas har hon inte velat använda sin Pippi-klänning. Jag trodde först att hon växt ifrån Pippi-perioden, men förstod sen att hon var rädd för vad kompisarna skulle tycka. Tänk att man ska fundera över sånt, när man är bara sex år. Hon har andra favoritkläder hon undviker, för att hon tänker att de ska tro att hon är pojke, om hon tex har en tröja med en bil. Jag tycker att det är så synd. Inte finns det nån som kan tro att hon är en pojke. När det gäller Pippi-klänningen handlade det mer om att sticka ut hakan och att alla skulle tro att hon ville klä ut sig. Men nu har det helt plötlsigt släppt! Mest beroende på att de håller på med ett julspel i skolan, som handlar om just Pippi Långstrump. S ska spela Pippis pappa. ”Pippis pappa säger inte så mycket”, säger S, men jag är mest faschinerad över att hon har en roll som säger nånting alls. ”Hej Pippi! Jag har det bra här borta i Söderhavet, jag tänker på dig” kan vara svårt nog att komma ihåg när man är sex år och lite nervös. Ibland har hon svårt att få till det i rätt ordning här hemma till och med. Den 14:e ska vi till skolan och titta på föreställningen och som den fåniga mamma jag är räknar jag med att tårarna kommer att spruta.

Annonser