Näe, nu hände det igen att halva inlägget försvann, när jag publicerade. Funderar allvarligt på att byta bloggplats! Vad surt det är, när man har suttit en lång stund och formulerat sig, lagt in bilder osv. Men jag tar ett nytt andetag och försöker igen:

Redan igår förstod jag att det skulle bli som det blev, det vill säga att S skulle stanna hemma. Hon är inte sjuk, men var så trött efter natten mot måndagen, då hon inte kunde sova, att ögonvitorna var rosa. Jag pratade lite löst om att hon skulle få vara hemma om hon var trött idag med och det hade hon såklart uppfattat. Och hon VAR trött, så självklart fick hon stanna hemma. Vi har haft en riktig mystisdag, precis som förr i tiden – minus badet. Hon har liksom kommit ifrån det där med gemesamhetsbad – till min saknad. Men mysa och kramas har hon inte kommit ifrån – än i alla fall. Förutom att mysa har vi städat en massa, för att försöka komma ifatt lite efter den senaste sjukveckan:

Jag har shoppat inredning på Coop forum – har en matchande handduk över diskstället.

 Efter allt städande var jag helt slut. Lämpligt nog hade vi bestämt att den här dagen skulle vara den dagen då barnen (dvs F och T) skulle laga mat, så jag slapp den biten i alla fall. F bestämde att det skulle bli tacos. Jag slängde mig på sängen och kom med lämpliga inpass, när så efterfrågades. Min näst äldste son har en förmåga att jobba upp en viss hysteri, när saker och ting inte riktigt följer det mönster han funderat ut, men annars flöt det mesta på under gemytligt pladder:

Min vy från sängen – städningen sträckte sig (som synes) inte så långt som till sovrummet.

 S fick till sin lycka gå ut och leka, alldeles själv, medan de andra lagade mat. Jag passade på att ta ett kort när jag gick ut med soporna.

Efter maten var det dags att åka på möte med föräldragruppen i T:s fotbollslag. En oväntat trevlig tillställning, men efter att ha varit i det hemmet kändes det rätt tungt och trångt att komma hem. Så olika det kan vara här i livet. Jag älskar ju vår lägenhet, men visst skulle jag kunna tänka mig att ha råd att bo med plats för alla och mer därtill. Jag brukar inte nedlåta mig till avundsjuka, men tusan så fint de hade det hemma – och vilka utrymmen! Nåja, så är det med det. Man har det olika och det är inte mer med det. Men det var riktigt roligt att få se det hemmet, mycket tack vare att de var så trevliga och hade inrett så personligt.