Det börjar bli höst. Därmed också mörkt på morgnarna. Speciellt om man börjar tidigt såklart. Måndagsmorgnar är alltid tidiga morgnar. Igår kändes den extra tidig, då S hade haft en natt med mardrömmar och svårt att somna om. Jag var lite oroligt för hur det skulle bli att väcka henne, men hon var precis lika go som vanligt och vi gick i trevligt samspråk i mörkret upp till skolan. Hon tyckte att det var SÅ spännande att gå till skolan ”mitt i natten”. Det blev ett samtal om liv och död, om att jag skulle bli mormor till hennes barn och vem som är mamma och pappa till vem och hur det såg ut i familjerna när jag och pappa var små. Vilka som är våra föräldrar och att de bott med oss vet hon ju egentligen, men det är lite svårt att få grepp om ändå, speciellt som de numera är skiljda och en del av dem skaffat nya partners och en av dem dessutom fått ett till barn. Svårast av allt var nog att förstå att alla dessa fastrar och farbröder och så vidare är våra syskon, men att jag och pappa inte lekte ihop som små. Men det var så fint att gå där tillsammans i mörkret, hand i hand och prata om allt det där. ”Och farfar träffade en ny flicka, vad synd att hon är död, men vilken tur att vi har en bild på henne i vardagsrummet” – då började jag nästan gråta, för hon fångar det så enkelt och å, vad jag saknar den ”flickan”.

Annonser