I dag var det upprop för samtliga dammråttebarn. T klockan nio, start av sjuan (sjuan!!!), klarar sig själv, är stor nu. Borde vara stor i alla fall, men fladdrar som en blomma från skola till kompis, kommer på fotbollsträning bara för att han blir påmind, kommer inte på att lämna informationspapper alls, men har en kompis, som har en mamma med koll och som meddelade den här mamman att imorgon är det matsäck som gäller – MATSÄCK!!! Hur kan man bara begära det från en dag till en annan, utan förhandsinfo? Tur man har vänner med barn i samma klass och att man bor nära Coop Nära, om man säger så.
F klockan tio, start av Gymnasiet (!), har klarat sig själv i flera år – papper därifrån kom i ett tjockt kuvert långt i förväg, men inte FÖR långt i förväg. Iinte till målsman, utan till eleven. Raka besked, fyll i här, lämnas in där (jag gillar den skolan redan).
De två yngre barnen, upprop klockan 17:30. Ett rakt besked det med, på sätt och vis – man förväntas vara med på de uppropen. Picknickkorg eller fika anmodades. Jag struntade i alla sådana anmodanden, gav mina barn mat hemma i en hast och drog sen med dem (rätt sent) upp till skolan. Där var ”röris” redan igång – som ett lättare Friski&Svettisprogram. SEN skulle rektorn prata. Jag minns forna tiders uppropskvällar. Jag vet inte om röris var före, eller efter rektors tal, men när Rektor talade, då var man tyst. Nu var det rent kaos. Kanske beroende på att alla var uppe i varv, efter att ha stått och skumpat till partymusik? Och kanske lite på den dåligt valda punkten för rektor. Den forna rektorn stod på nedre skolgården, med alla i en ring runt sig, den här i ett hörn, bakom en böj av gården, där inte alla får plats. Jag skulle inte ha hört något, ens om jag hade ansträngt mig. Nu hörde jag dessutom ingenting eftersom min dotter hade ONT I MAGEN! Så ont imagen att hon bara grät och skrek rakt ut. Att slänga i sig korv i en hast var visst inte alldeles strålande. Vi gick på toa, hon fick dricka, jag slängde henne på någons filt och masserade, men aj vad ont i magen hon hade och när det släppte insåg hon att hela övningen på övre skolgården var överstökad och hon hade missat alltihop och då grät hon för det också. Jag fick med henne till klassrummet. Jag hade valt mellan hennes och P:s upprop och valt detta, trots att ju P också börjar nytt med ny lärare. I S klassrum var det om möjligt, eller jämförelsevis i alla fall, ÄNNU STÖRRE KAOS än på skolgården. 25 elever med föräldrar och diverse syskon i ett klassrum som konsterats för litet redan för de 25 barnen känns misslyckat redan i idéstadiet. Jag tog de papper jag förväntades ta, fyllde i min närvaro och lirkade med mig min dotter, för att trots allt gå till sonens upprop. Ny fröken vill man ju gärna ha ett ansikte på och när man går i mellanstadiet är det lätt att man missar det annars. Där hade barnen fått en fin skylt att färglägga och skriva sitt namn på. Både för att de behöver en sån skylt på sin bänk och för att de skulle ha någonting att syssla med, medan fröken Informerade. Ack så klokt och då är de ändå fyra år äldre och mer vana att bara vara tysta för tystnads skull.
De som tagit anmodan om fika på allvar och inte hade fikat nog i röran på skolgården tog nu fram sitt smaskiga fika i klassrummet, på frökens inrådan. Vi hade ju inte uppmärksammat detta, till mina barns förtvivlan. Med lite lock och pock lyckades jag dock få med dem på att inta fikat i soffan hemma istället. Inte hade  vi nåt bra fika i P:s ögon, inga bullar, inget hembakat gott. När jag plockade fram mitt ess ur rockärmen – glass, så blev dock även den bull-längtande P nöjd.

PUH! Vilken start på höstterminen. Känns nästan som att sommaren aldrig varit och vi tog en snabbrepris av vårterminen direkt.

Annonser