Vi velade länge om vilken tid vi skulle åka, för att det skulle vara smidigast. R ville åka mitt i natten, jag var mer tveksam. Vi velade ända fram tills vi gick och lade oss, men bestämde till slut att vi skulle åka vid tre på natten. Vi fick underligt nog alla barnen att somna och jag lyckades också komma till ro. R var mer rastlös. Vid ett vaknade jag dock och kunde inte somna om. Inte heller R kunde sova, så vi bestämde oss för att börja packa in i bilen och komma iväg. När bilen var nästan full väckte vi F och T och lät dem sitta och passa packningen, medan vi fick ner de två yngsta.
Resan gick över förväntan bra. Ingen sov de första timmarna, men sen somnade både T och S och även P en stund. Själv sov jag fläckvis efter att vi stannat för kisspaus och rotation i bilen. F fick sitta fram och sträcka ut sina långa ben och jag fick vila i ”bakluckan”. Vid sjutiden var vi i Sundsvall, där vi hade vårt första riktiga stopp. Det förvandlades till ”frukost”. Delar av familjen åt korv och mosbricka, men jag mådde illa bara av att se det och tog en yoghurt och en banan.

Klockan nio nådde vi Brunflo. Jag hade sms:at min syster i Sundsvall och sagt att vi blivit tidigare än tänkt. De väntade oss först till eftermiddagen. När vi stannade vid en mack precis i utkanten av Brunflo kom svaret ”Ojdå, men välkomna. Nu har vi vaknat”. Jag svarade: ”Vilken tur, för vi är här nu”. Hon hade trott att mitt första sms handlade om att vi hade lämnat Stockholm.
Framme hos kusinerna hamnade de på studsmattan direkt. Ett ypperligt sätt att finna varandra, när det var ett år sedan man sågs sist (Ja, inte S då, för vi var ju där i vintras).

Annonser