S i Villa Villerkulla

När man precis insett att man måste hålla lite extra hårt i pengarna är det skönt att komma på ett nöje, som inte kostar pengar. Vi har ju årskort på Junibacken. Sista dag 14 juli 2011. Men vad väntar vi på? Bäst att utnyttja in i det sista. R körde in oss, för att fortsätta till skateparken med P. När vi kom fram till Junibacken ringlade kön lång utanför. Jag som tyckte det var mycket folk sist! Jaja, gratis är gott och jag hade ju lovat. ”Alla kommer när det är sista dagen” konstaterade S. Om det var på det viset ändå, men det var bara så att de bestämt sig för att det var en bra dag helt enkelt. Konstigt nog kändes det inte så mycket värre inne, än förra gången. Det man märkte det på var att vi fick tid till Sagotåget nästan två timmar senare. Helt okej. Jag hade ju kollat in det vi missade sist, eftersom vi satt i tåget just då, så att vi skulle ta det nu. När vi sen väl gick till tåget var det knappt nån kö, så S hann kolla in alla de saker hon missade sist:

Hopp, hopp, hopp. Det är kul att studsa på ett ben. Fram och tillbaka hoppade hon på den långa hagen. Om någon för, stod hon tålmodigt kvar på ett ben och väntade, tills den personen fattade att den stod i vägen och flyttade på sig. Sen var vi med på sångstunden. Samma sånger som förra gången, så S var med på noterna direkt. Sen var S hungrig, men äta där hade jag inte planerat in. Lite för blodsockernivån måste man ju ha i alla fall:

En peng med junibacken på. Hon ville ha ut den hel, men har man hållit en chokladpeng i handen är den inte riktigt i form efteråt – därav den något trumpna minen.

”Vad vill du handla i min affär, mamma?”

När vi skulle hem hittade jag henne först inte. Vi brukar ju köra att jag sitter på ett ställe och hon kommer till mig då och då. Till slut hittade jag henne i alla fall.

Och så måste man ju fiska sko, innan man går hem.

Annonser